Hundägarens mentala hälsa

21.09.2021

Vi hundägare och instruktörer är bra på att prata om hundens mentala hälsa. Vi pratar om aktivering, motion, stress och rätt träningsmetoder för att göra vår hunds liv så bra som möjligt - men hur ofta pratar vi om vår egen hälsa?

Vi vet ju att hundar får oss att må bra. Oxytocin frigörs när vi klappar dem, vi får sällskap, en mening i livet, och massor av skratt och skoj. Vi har bokstavligen utvecklats tillsammans som arter. It's meant to be!

... Men när hundägarlivet inte är så trevligt då?

Det är många som känner skuld och skam för att de inte är den perfekta hundägaren - för att hunden inte alltid får den längsta promenaden i den bästa miljön, för att man inte har råd att gå på den där roliga kursen, för att hunden skäller på andra hundar, inte går fint i koppel... och så vidare.

Att känna sig osäker, stressad eller skamsen över olika aspekter av sitt hundägarskap är inte ovanligt.

Det finns dessutom massor av människor som är riktigt bra på att få oss att må sämre, med kommentarer, blickar och synpunkter.

Känner du dig ibland nere över att du inte är den perfekta hundägaren, så vill jag säga detta till dig: den perfekta hundägaren finns inte. De som du ser på och tycker är perfekta, även de har massor med kritik att ge sig själva.

Alla instruktörer jag träffat skrattar när man säger att instruktörers hundar inte alltid är så vältränade som folk förväntar sig. Ofta är hundarna faktiskt väldigt glada och vältränade - men du förstår, alla hittar vi fel i oss själva. Och herregud vad vi är bra på att ta åt oss av negativitet!

Jag vill ta upp ett exempel på något jag själv kämpat med.

Jag lider av en mild form av agorafobi, vilket blev förstärkt efter att jag blev överfallen och misshandlad för några år sen. Jag tycker att allmänna platser där det finns andra människor är obehagliga. Därför tar jag ofta de långa promenaderna med mina hundar riktigt tidigt på morgonen eller sent på kvällen, när färre människor är ute där jag bor. Jag har turen att ha ett jobb som låter mig ha den dygnsrytmen. En gång blev jag anklagad av en granne för att bara gå med mina hundar på korta kisspromenader. Såklart är det bara då du ser oss, tänkte jag. Men oj vad min ångest blev värre efter det, och vad skammen på något konstigt sätt kröp sig fram. Visst är det märkligt?

Ingen av oss är immuna mot undan känslan av att vi "inte passar in", att vi "skulle kunna göra mer" eller "bli bättre", men verkligheten ser ut så att perfektion inte finns - och att hur mycket vi än försöker finns det folk som väljer att hitta fel. Det viktiga är att vi vill göra bättre ifrån oss. Att alltid vilja utvecklas, det är målet - inte att bli perfekt, för det kan ingen bli.

Så hur gör man då när man tycker att det är jobbigt? När unghunden har bomull i öronen och det plötsligt känns helt omöjligt med allt? När den reaktiva hunden får ett bakslag? När man hamnar i utbrändhet eller depression och inte orkar allt man brukade?

Jag vill se en hundvärld där vi kan prata om detta, där vi kan hjälpa och lyfta varandra. Börjar du prata om detta ska du se att det inte tar lång tid förrän du inser att du inte är ensam.

Det är först när du erkänner det du tycker är jobbigt som du kan börja bearbeta det och anpassa dig efter det. Du måste komma ihåg att du inte är en dålig person om du gör ett misstag, eller om du inte har all kunskap du önskar att du hade. Viljan är det viktigaste - viljan och det ärliga, genuina försöket att bli bättre. 

Missförstå mig inte - hundar har behov och de har vi en skyldighet att ta hand om! Vi måste hålla oss själva till en viss standard. Vi har ju tagit oss an ett ansvar för ett annat liv. Men vi får inte bli så inrutade i våra negativa tankar att vi inte ser alla de alternativ vi faktiskt har.

Precis som vi anpassar oss efter våra hundar måste vi även anpassa oss efter oss själva. Frågar du mig så är det minst lika viktigt - vi och hunden är ju ett team, en familj, bästa vänner. Du är 50% av det teamet, så ditt mående spelar stor roll. 

Har du till exempel en reaktiv hund och vet att du inte orkar träna varje promenad? Ta då promenader på ställen eller tider där det är låg risk för hundmöten.

Har du en period då du inte orkar promenera med hunden så mycket som du vill? Använd dig av mental aktivering, anlita en hundrastare, boka träningshall, ta hjälp av familj och vänner, eller gå till en hundgård så hunden får springa av sig. Du kan också boka en privatlektion med en instruktör som kan ge dig tips på varierad träning du kan göra hemma.

Har du råkat bli arg på din hund och säga fy trots att du vill träna med positiv förstärkning? Vet du vad? Det har många. Din hund dör inte av ett misstag. Ta ett djupt andetag och försök igen - att du försöker igen och vill bättra dig, det gör dig mer beundransvärd än alla de som väljer att skita i det och fortsätta bestraffa.

Kort sagt: ditt mående spelar precis lika stor roll som hundens, och det vi behöver göra är att hitta en balans i vardagen som gynnar både vårt eget och hundens mående.

Det känns lite konstigt att göra "reklam" i slutet av ett sånt här blogginlägg... men å andra sidan är det ju faktiskt min hemsida du är på, så jag kör: Tycker du att hundägarskapet är jobbigt, känner du dig osäker eller vilsen, så är du varmt välkommen till Vibrant Dogs precis så icke-perfekt som du är. Har du begränsad ekonomi finns Robin Hood-träningen, och du är alltid välkommen att boka ett 10 minuters gratis telefonsamtal.

Hör av dig så hittar vi på något! Ingen ska behöva vara ensam i det som är jobbigt.